Kampen mot mobbning.

Jag ska på en föreläsning. 

En föreläsning om mobbning och anorexia. 

Den är inte än utan om lite mer än en veckor. 

Men jag går redan nu och funderar om den här föreläsningen.

Om hur jag hade det när jag gick i skolan. 

Jag har alltid fått höra massor av elaka saker av människor under skoltiden.

Massor av elaka ord viskande i mitt öra och bakom min rygg. Högt så jag hörde. 

Jag fick alltid höra att jag var tjock. Även av tjejer som var större en jag.

Att jag gick fel och hade samma kläder som någon annan tjej. 

ja, listan kan göras lång. 

Värsta tiden var års 7 till 9.

Då var det jag med tre andra tjejer mot resten av klassen. 

Dom kasta verkligen ord på oss varenda dag. 

Det fanns aldrig någon dag vi inte fick något viskat till oss. 

Jag kommer ihåg en bildlektion när jag bara inte stod ut längre.

När några satt och kasta sudd på mig hela tiden. Ingen sa något. Inte ens läraren. 

Tillslut gick jag därifrån. Jag tog mina grej och gick hem. Det var droppen.

Men på nåt sätt gick jag hemifrån dagen efter och gick till skolan.. 

Idag fattar jag faktiskt inte riktigt varför eller jo jag gjorde för plikt och för att visa dom. 

fast man inte sa det högt. jag kunde lika gärna aldrig mer gått tillbaka.

Rektorer, kurator och skolsyster var alltid inblandade men aldrig hände det något. 

Aldrig vart det bättre. 

Det fanns en lärare. En lärare som slog näven i bordet en lektion.

Vi skulle skulle bygga någonting och redovisa för klassen. 

Varenda en i klassen satt och viska och sa högt att den var sämst. 

Han slog iallafall näven i bordet och skällde ut dom totalt.

Även fast det inte blev bättre förutom att det blev knäppt tyst resten av lektionen.

Så när jag ser honom idag. Blir jag alltid varm i hjärtat. Skulle jag vilja tacka honom.

 För att han såg oss just då den lektionen och det helvete vi satt i. 

Det var en lättnad att gå ut den dagen vi slutade nian. 

Att inte få vara där mer. 

Att inte få orden kastade på sig  

Att inte vara livrädd att någon skulle knuffa en i trappan så man höll på att ramla.

Så när skolavslutningen var slut kunde jag andas ut och gå ifrån helvetesåren som varit.

Hoppas att åren på gymnasiet bara kunde bli bättre.

Även fast föreläsningen inte är för en näst nästa söndag så går jag redan nu och grubblar över hur min kamp över mobbningen var.